Monthly Archives: september 2015

Heja Sverige!

image

Just nu pågår VM i armbrytning som i år hålls i Malaysia. Tyvärr streamas inte tävlingen  men följer med spänning uppdateringarna kring deltagare och resultat. Sverige är ett av världens mest framgångsrika länder i armbrytning, kanske har framfarten kring Heidi Andersson ”Armbrytarskan från Ensamheten”  gjort att många provat på och fastnat för sporten  – och att det på sätt skapats en ”vinnarkultur” i Sverige . Framförallt på damsidan finns starka namn som Sara Nyberg, Erika Bengtsson, Agnes Åkerlund, Elina Persson och Joanna Blind för att nämna några, alla med stora chanser till medalj på VM. Framförallt ser jag med spänning fram emot Fia Reisek (Aktiv Armsport ) matcher och tror faktiskt att guldmedaljerna redan nu är säkrade..

Stort lycka till allihopa!!

I did it!

”Då är du anmäld”. Det var väl ungefär så det började. Min svärfar och svåger skulle tävla i helgen nere i Ulricehamn,  ett mountainbike lopp på 7 mil. Båda är rutinerade och erfarna tävlingscyklister. När vi pratade om tävlingen härom veckan , hur kul det skulle bli att träffas, upplyste Stefan mig om att det ju faktiskt fanns en 4 mils klass på tävlingen och att jag också borde vara med. Själv tyckte jag först att det lät lite väl tufft .. med tanke på att jag födde barn för knappt 3 månader sedan och inte cyklat en meter på drygt ett år. 4 mil! Men ju mer jag tänkte på det, desto mer sugen blev jag.
Det största problemet var väl egentligen cykel. Jag hade provat Stefans mountainbike men den passade mig inte alls, min egen blev stulen för ett par år sedan och sedan dess har jag inte skaffat någon ny.

Plötsligt var allt igång, torsdag eftermiddag stod mina svärföräldrar parkerade utanför vårt hus med sin husbil med en mountainbike i ”bagaget” och jag var efteranmäld till loppet. 
Lördag morgon – efter en natt med minimal sömn åkte vi till Ulricehamn, Stefan lämnade av mig på tävlingsplatsen och åkte vidare med Elof till sin brors familj som bor strax utanför stan. Där var redan Algot på plats som hade följt med farmor och farfar kvällen före. Sova i husbil och leka med kusinerna var svårslaget!

Jag insåg ganska snart där jag stod i starten – att jag inte hade en aning om vad jag gett mig in på – och att jag kanske borde tränat lite mer än 1 km (dagen innan) då jag fick hjälp att ställa in cykeln. 800 deltagare, ett virrvarr av cyklister, den ena proffsigare än den andra. Tur att svärfar och svåger var så snälla och visade mig tillrätta. Startgrupp 6, där skulle jag stå. Längst bak i ledet hamnade jag, lagom på plats några minuter innan start. Jag kände mig lite som ”Tiffany Persson” där jag stod, bara en cykelkorg med wienerbröd som fattades. Den känslan.
Jag skulle alltså cykla 4 mil. 40 km. Starten gick för startgrupp 1. Eliten. Fullblodsproffs. Borta snabbare än jag hann blinka… ”Äh, nu gör jag det här för min egen skull, de flesta har nog inte nyss fått barn och troligen mer än 1 km cykling i kroppen ” .

image

Så gick starten. Just då insåg jag inte vad som väntade, eller alls vad mountainbike egentligen handlar om. Hur mycket lera, surhål, rötter och sten som väntade. Hur stumma mina ben skulle kännas, att det är skillnad på starka ben och starka ben. Att stark(?) i knäböj bokstavligen en käpp i hjulet när man skall cykla långt – och fort! (Ja, visserligen kände jag till det utan och innan sedan tidigare , men nu även praktiserat. ) Hur frustrerande det kan kännas när kedjan hoppar just när man kommit in i nåt slags flow. Att man kan få kramp i ländryggen. Mjölksyra. Att jag kan mer svordomar än jag trodde . Men också hur härligt befriande det känns att få ”släppa på” längs en lång, lång grusväg efter att ha kämpat på små stigar i lervälling i en oändlighet. Hur härligt det känns att nå mål, att ha övervunnit tvivel. Att lita på sin kropp.
Och att mountainbike faktiskt är riktigt häftigt! Jag tog mig i mål och är väldigt nöjd över att jag gjorde det, antog utmaningen.

image

Jag är så otroligt tacksam gentemot mina svärföräldrar och svåger för all hjälp och stöd. Tack!!

Faktum är att jag redan nu planerar för nästa tävling. Och nästa år, då skall jag minsann vara med på Västgötaloppet igen!
Lite mer förberedd .

image

image

Kram!!

Fyspass

Igår körde jag fyspass med ett gäng härliga deltagare på Hindåsgården. Stefan har hållt i passen ett tag men nu tar jag över igen. Jag har verkligen  längtat efter att träffa alla dessa positiva och glada människor som kommer på våra pass – och de nya deltagarna som dyker upp!

Riktigt kul var det och nästa söndag kör vi igen – och hela hösten igenom, såvida  det inte blir Klass 1 varning.

image

Vill du vara med och träna?
I vår Facebook grupp ”Seminoff Sport & Rehab” samt ”Seminoff Sport” uppdateras träningstillfällen och tider.

Välkommen! ☺

It’s a start !

Dagens träning på Seminoff. Lyckades tajma så att Stefan och jag tränade tillsammans (händer på tok för sällan) och jag körde mitt första riktiga böj pass efter barnafödandet, idag på pricken 10 veckor sedan. Böjen kändes oväntat lätt , men var r-n och låren tagit vägen vetitusan.. skämt o sido, visst förändras kroppen efter en graviditet . Jag är iallafall väldigt nöjd med passet, tar med mig känslan av lätthet och glädje. Idag 5: or på 70 kg.

It’s a start! ☺

Klicka!

image

 

Ränderna

image

.”går aldrig ur tigern”.Eller vad det nu hette?
Efter en natt med lite mindre sömn (!) och frukostgröten i magen – så körde jag ett pass på gymmet nu på morgonen. ”Ränderna går aldrig ur tigern”? Det verkar så. Det kändes jätteroligt! Sådär som om man inte vill sluta. Marklyft ( äntligen tresiffrigt!) ghd, armar och mage, sedan var det dags att åka hem och avlösa Stefan som idag jobbar i Göteborg. Verkar som om jag får äta upp ett och annat jag skrivit på sistone;) #frökensomvillgöraallt.

Ha en fin dag!
Kram

image

När nya dörrar öppnas..

Jag behövde ”bara bestämma mig”..

Igår körde jag backintervaller och det  känns som jag ligger på en ganska bra nivå, låta kroppen succesivt vänja sig vid den nya träningen och ökad belastning. Kroppen får styra helt i det här skeendet, det är trots allt bara 2.5 månad sedan förlossningen – men det känns väldigt bra! Håller mig i tanken ”känns det bra så är det bra”. 

På söndag ska jag köra ett cykelpass med en jätteduktig tjej , ser verkligen fram emot det!

Kram

På väg

Nu är jag på väg mot mitt första triathlon. Igår : Crawlkurs.

Det var lite att bita om man säger så.. att få till andningen,armar, ben. Nåväl, det var första gången och jag ska tusan lära mig, hur lång tid det än må ta. Det var riktigt kul för den delen, faktum är att jag är riktigt stolt över mig själv som fattat beslutet och att jag åkte iväg för min egen skull

Kursen hölls på Dalsjöbadet utanför Borås, en liten grupp och duktig instruktör. Ser så mycket fram emot nästa träning! 
Elof var hemma med Stefan och hade grabbkväll (!) medan jag lämnade av Algot hos min faster- innan jag körde vidare till träningen. Algot älskar att vara där och hann knappt säga ”hej” innan han drog iväg. Jag tror vi kan få det här vardagspusslet med träningen att funka och turligt nog så tränar Stefan alltid på lunchen.

Dessutom fick jag ett glädjande samtal i eftermiddag. Nu kommer jag kunna träna bra i höst :) Tusen tack A!

image

Fy tusan vad glad jag är!

Kram Jossan