Monthly Archives: maj 2013

Världen är liten!

Världen är bra liten! Omkring 2004 började jag jobba som medlemstränare på Apladalens Sportcenter i Värnamo och hade en väldigt trevlig kollega, Mia. Vi hade massor av kul ihop men tyvärr skiljdes våra vägar åt och tappade kontakten något år senare när jag flyttade. Idag när jag var på väg till bilen nere på vår parkering ropar någon mitt namn. Det var Mia! Hon jobbar på dagiset mitt emot vår bostad och kommer ha hand om Algot till hösten:) Hur stor är sannolikheten liksom?

:)

Algot och Stefan vid Långedrags hamn i april.

Århundradets kortaste ”comeback”

Hej hej! Jo, allt är bra, bloggen har dock fått väldigt lite uppmärksamhet senaste tiden.. Just nu sover Algot middag, så jag passar jag på att skriva några rader.

Bland de senaste inläggen skrev jag att jag börjar träna igen, ganska taggad. Det var århundradets kortaste comeback. Jag körde på några dagar men insåg att nej, jag vill inte träna mer! Ja, du läste rätt.

Det här kommer låta väldigt konstigt men i samband med att jag började träna  smög sig någonslags ”prestationsångest” på som inte alls kändes hälsosam, ingen glädje utan bara ”måste vara bäst” och de höga kraven på mig själv att prestera stod mig tillslut upp i halsen.

Kulmen var när när jag skulle följa med Stefan till styrkelyftsklubben här i stan för att kunna köra ett pass ihop, svärmor var på besök och passade Algot. Jag var inte jättemotiverad men tänkte att det blir nog kul när vi kommer dit, men väl på plats började jag fundera över vad jag gjorde där? Jag ville inte träna och att se de andra köra på stora vikter, där jag en gång var själv, framkallade någon form av prestationsångest eller vad en psykolog nu hade kallat reaktionen. Plötsligt kände jag tur tårarna kom, lite ställd av min reaktion kände jag så starkt att jag inte alls ville vara där, bara bort, så långt ifrån vikter och stänger, krav och prestation det gick att komma.

Med facit i hand så har jag tränat och tävlat väldigt många gånger fast jag egentligen inte alltid velat men ändå gjort det, jag har drivit mig själv väldigt hårt,  ”stängt av”  och har gjort det för att ”duga”. Att jag reagerade såhär tar jag som ett väldigt tydligt tecken, jag har presterat på hög nivå och gjort vad jag kunnat, men nu lämnar jag det bakom mig. Jag har satt punkt och lägger nu hellre tiden på min familj och häst, det som betyder allt för mig. Jag har förändrats och är inte längre ”den där Jossan” , jag har landat i mig själv, i trygghet och behöver inte bevisa något länge.Jag har upplevt mycket roligt också, lärt mig väldigt mycket men idag har jag ingen längtan tillbaka.

Jag hjälper gärna andra med träning men något mer lyftande för mig blir det inte. Som någon klok person sa,

”Gör det DU tycker är roligt, inte vad som förväntas av dig”.

Kram!

När jag nästan var klar med det här inlägget såg jag av en händelse en artikel om Mia Skäringer, ”Lyckofasaden tar kål på oss”

Tänkvärd.